Om regndanser och andra känslor

Att ha ett sprudlande känsloliv är något som jag tror att många personer strävar efter. Att känna mycket. Personligen fungerar jag så att jag konstant strävar efter att känna så mycket som möjligt, göra så att jag kan uppskatta de saker jag mår bra av till fullo. Att endast få en simpel stimulans av alla saker jag gör duger inte. Detta må låta fantastiskt i vissa fall, hur all glass jag äter känns så himla megagod och att cykla i solsken till skolan är så djäfla underbart och hysteriskt efter 2 månader av molnighet. Men även solen har sina fläckar så att säga, vilket lämnar mig i den positionen där även de negativa känslorna tvingas bli så otroligt starka. Förfärligt.

Min stora fråga är, hur kontrollerar jag känslorna? Är det ens möjligt att kontrollera de dåliga känslorna innan de hinner bryta ut och jag hittar mig själv på badrumsgolvet helt förvirrad?

Psykoterapeuten Anna Kåver presenterar i sin bok Himmel, helvete och allt däremellan – om känslor en rad vetenskapliga perspektiv på en individs känsloliv. Hon menar med sin undersökning att varje individ har möjlighet att påverka hur känslorna styr ens liv. Hon menar vidare att lösningen till att kontrollera sitt agerande vid vissa känslor är helt enkelt att lära sig stanna upp däremellan känslans födelse och reaktionen på den.

Detta gör mig lättad, det är alltså möjligt. Parallellt med detta känner jag mig lite förbryllad. "Jaha, hur lär jag mig stanna då?" Kåver pratar mycket om acceptans, att våga acceptera sina känslor. Hon benämner detta som kärnan i psykoterapin. Både signalsubstanser och hormoner utgör en stor roll för ens känsloliv, det är i princip dessa som håller i ratten när känslorna kör igång. Hjärnkemin styr sig själv, men Kåver menar även att vi kan styra den.

Jag tror det hela handlar om att lära känna sig själv. "Men vadå, jag känner väl mig själv." Nej, att lära känna sig själv bättre. Att hitta sig själv. Åka till valfritt land i Afrika och dansa regndans, bryta studierna för att lära sig prata ryska baklänges eller bli munk? Göra en Britney Spears och raka av sig håret kanske? Eller så är det helt enkelt det en ska lära sig att inte göra. (Förutom regndansandet som jag tror är rent ut sagt megaroligt). Att inte vifta bort saker, låta dem vråla ut genom hela kroppen om de vill ibland men ändå lära sig själv när man behöver knipa käft. När man ska hejda sig själv mitt i gastandet och forma det hela till ett djupt andetag istället. Att tvinga sig känna ett lugn istället för att låtsas vara medlem i finska skrikkören.

Folk tycks vara så oerhört duktiga på att falla för den här sortens placeboeffekt, så varför inte applicera detta på sitt känsloliv också? Redan när vi lämnade vår trygga plats i livmodern lärde vi oss att härma och ta efter det mor och far gjorde, det de sa och hur de reagerade i vissa situationer. Det beteendet finns kvar i oss, så att härma det tillståndet vi hellre befinner oss i bör egentligen inte ligga alltför långt borta. Härma en lugn person eller varför inte en vas, eller kanske ett träd. De besitter ju inga känslor alls. Att fejka ett lugn endast för ett ögonblick kanske inte löser problemet i sig, men i det fejkade lugnet kan man påbörja den verkliga utvärderingen utav känslan som man drabbats av. Och vips har man det, vips så har man skapat en liten lucka mellan känslan och reaktionen. Jag tror nog det kan funka.

   Men först ska jag testa på regndansen.

Yael Seligsohn