Stress - fly, fäkta eller dö.

Stress. Ett tillstånd vi allt oftare befinner oss i. Framförallt unga och främst unga tjejer, om vi ska tro Aleksander Perski som är stressforskare på Karolinska Institutet. Han menar att förr låg stressen oftare hos vuxna vid 50-årsåldern men att det har förändrats de senaste 10-20 åren. Stressen verkar dock alltid ha varit större hos kvinnor, vilket kanske inte är så konstigt då de generellt sett utfört mest arbete i alla år.

Men vad är då stress? Och varför känner vi det? Stress är en försvarsmekanism som blivit kvar hos människan sen samlar- och jägar-samhället. Vad som händer i kroppen är att adrenalin pumpar ut i blodet, våra sinnen skärps och övriga funktioner som t.ex. matsmältning går långsammare. Det är människans sätt att förbereda sig på fara. Ofta talar man om två scenarion; fly eller fäkta. Antingen flyr man faran, eller så möter man den. Detta kan även appliceras i dagens samhälle och problemen vi möts av idag. Men Aleksander Perski talar även om en tredje reaktion som han kallar ”spela död-programmet”.
Och det är vad det låter, man lägger sig ner, spelar död och hoppas att faran försvinner. Och visst kan man känna igen även det beteendet? När man ställs inför problem man in orkar ta tag i – varken fly ifrån eller möta. Ett vardagsexmpel på de olika reaktioner kan vi göra med ett stort matteprov eller en presentation du ska hålla för din chef om ett nytt projekt. Antingen kanske du försöker förklara bort dig, sjukanmäla dig när dagen för matteprovet/presentationen kommer – du flyr. Eller så kanske du bara gräver ner huvudet i sanden och pressar bort tanken av den framtida utmaningen – du spelar död. Eller så tar du möjligen tag i problemet, du pluggar som en idiot för matteprovet eller kommer otroligt förberedd till presentationen – du ”fäktar”. Men då kanske ni ställer er frågan; varför reagerar man inte alltid som vid sista exemplet? Då kommer vi in på en annan teori från Perski.

Alexander Perski menar att man kan dela in utlösandet av stressymptom i två huvudkategorier: antingen så har du för lite resurser till för mycket utmaningar. Helt enkelt den vanligaste synen på stress – du har massor att göra men för lite tid/ork/lust. Men det finns även en annan stress, nämligen att du har för mycket resurser och för lite utmaningar. Du kanske har ett jobb där du tycker att din chef inte utnyttjar din kompetens. Då kan man bli stressad för att man känner att man inte utför så mycket som man har kapacitet till.

Dessa två huvudkategorier kan ofta mynna ut i problem som dålig självkänsla, sömnsvårigheter, dåliga matvanor och höga krav utan kontroll. När Perski gjorde en studie på skolelever i Stockholm var det just de fyra problemen som stod för 70 % av elevernas utlösande faktor för deras stress. Då återvänder jag gärna till det jag nämnde i början, ungdomarnas stress. För det visade sig i denna studie att hela 30 % av eleverna led av grova stressproblem. Av de 30 % var det dubbelt så många tjejer som killar. Studierna visar på att det inte heller komma stanna där, stressen tycks växa i stadig takt bland de unga. Alexander Perski har en teori om att många av dessa är s.k. ”prestationsprinsessor” eller ”prestationsprinsar”. Helt enkelt de som ser sig själva genom deras prestationer. I en föreläsning på Karolinska Institutet berättar Perski om ett test en av hans kollegor gjorde om dessa personer. Detta gick ut på att hen bjöd in sina elever till att göra ett matematiktest. Läraren visste sedan innan vilka som var s.k. prestationsprinsessor/prinsar. De alla fick en uppgift som inte hade någon lösning. Vissa gav upp efter ett tag och sa att de inte var tillräcklig bra på matte för att lösa den, andra sa att den inte gick att lösa, medans vissa satt kvar och slet sig av förtvivlan i väldigt lång tid. Och ni kan gissa vilka som satt kvar? Prestationsprinsessor/prinsarna, såklart.
   Perski menar dock att det inte alltid behöver vara negativt att vara en sådan person. Många framgångsrika människor är sådana människor, som t.ex. läkare. Men det är när man hamnar under en kronisk stress som det kan bli skadligt för en själv, när man inte hinner ”andas ut” mellan prestationerna.

Hur kommer man ur ett sådant beteende då? Går det att fixa eller är man för alltid dömd till att vara en ”prestationsprinsessa/prins” om man lever i detta beteende? Nej, självklart finns det hjälp att få. Det handlar mycket om att bygga upp och bli medveten om sin självbild. Perski menar att det bästa sättet att komma ifrån detta beteende är att bryta kopplingen mellan prestationer och egenvärde. Man ska helt enkelt se värdet i sig oavsett vad man presterar. I ett uppriktigt demokratiskt samhälle är alla lika mycket värda, och det kan faktiskt vara en grundtanke att ha med sig om man försöker bli kvitt med dessa problem.

Ludvig Mårtensson

Källa: Stress, prestationsprinsessor och -prinsar