Stress.
Ett tillstånd vi allt oftare befinner oss i. Framförallt unga och främst unga
tjejer, om vi ska tro Aleksander Perski som är stressforskare på Karolinska
Institutet. Han menar att förr låg stressen oftare hos vuxna vid 50-årsåldern
men att det har förändrats de senaste 10-20 åren. Stressen verkar dock alltid
ha varit större hos kvinnor, vilket kanske inte är så konstigt då de generellt
sett utfört mest arbete i alla år.
Men vad är då
stress? Och varför känner vi det? Stress är en försvarsmekanism som blivit kvar
hos människan sen samlar- och jägar-samhället. Vad som händer i kroppen är att
adrenalin pumpar ut i blodet, våra sinnen skärps och övriga funktioner som
t.ex. matsmältning går långsammare. Det är människans sätt att förbereda sig på
fara. Ofta talar man om två scenarion; fly eller fäkta. Antingen flyr man
faran, eller så möter man den. Detta kan även appliceras i dagens samhälle och
problemen vi möts av idag. Men Aleksander Perski talar även om en tredje
reaktion som han kallar ”spela död-programmet”.
Och det är vad det låter, man lägger sig ner, spelar död och hoppas att faran försvinner. Och visst kan man känna igen även det beteendet? När man ställs inför problem man in orkar ta tag i – varken fly ifrån eller möta. Ett vardagsexmpel på de olika reaktioner kan vi göra med ett stort matteprov eller en presentation du ska hålla för din chef om ett nytt projekt. Antingen kanske du försöker förklara bort dig, sjukanmäla dig när dagen för matteprovet/presentationen kommer – du flyr. Eller så kanske du bara gräver ner huvudet i sanden och pressar bort tanken av den framtida utmaningen – du spelar död. Eller så tar du möjligen tag i problemet, du pluggar som en idiot för matteprovet eller kommer otroligt förberedd till presentationen – du ”fäktar”. Men då kanske ni ställer er frågan; varför reagerar man inte alltid som vid sista exemplet? Då kommer vi in på en annan teori från Perski.
Och det är vad det låter, man lägger sig ner, spelar död och hoppas att faran försvinner. Och visst kan man känna igen även det beteendet? När man ställs inför problem man in orkar ta tag i – varken fly ifrån eller möta. Ett vardagsexmpel på de olika reaktioner kan vi göra med ett stort matteprov eller en presentation du ska hålla för din chef om ett nytt projekt. Antingen kanske du försöker förklara bort dig, sjukanmäla dig när dagen för matteprovet/presentationen kommer – du flyr. Eller så kanske du bara gräver ner huvudet i sanden och pressar bort tanken av den framtida utmaningen – du spelar död. Eller så tar du möjligen tag i problemet, du pluggar som en idiot för matteprovet eller kommer otroligt förberedd till presentationen – du ”fäktar”. Men då kanske ni ställer er frågan; varför reagerar man inte alltid som vid sista exemplet? Då kommer vi in på en annan teori från Perski.
Alexander Perski
menar att man kan dela in utlösandet av stressymptom i två huvudkategorier:
antingen så har du för lite resurser
till för mycket utmaningar. Helt
enkelt den vanligaste synen på stress – du har massor att göra men för lite
tid/ork/lust. Men det finns även en annan stress, nämligen att du har för mycket resurser och för lite utmaningar. Du kanske har ett jobb
där du tycker att din chef inte utnyttjar din kompetens. Då kan man bli
stressad för att man känner att man inte utför så mycket som man har kapacitet
till.
Dessa två
huvudkategorier kan ofta mynna ut i problem som dålig självkänsla,
sömnsvårigheter, dåliga matvanor och höga krav utan kontroll. När Perski gjorde
en studie på skolelever i Stockholm var det just de fyra problemen som stod för
70 % av elevernas utlösande faktor för deras stress. Då återvänder jag gärna
till det jag nämnde i början, ungdomarnas stress. För det visade sig i denna
studie att hela 30 % av eleverna led av grova stressproblem. Av de 30 % var det
dubbelt så många tjejer som killar. Studierna visar på att det inte heller
komma stanna där, stressen tycks växa i stadig takt bland de unga. Alexander
Perski har en teori om att många av dessa är s.k. ”prestationsprinsessor” eller
”prestationsprinsar”. Helt enkelt de som ser sig själva genom deras
prestationer. I en föreläsning på Karolinska Institutet berättar Perski om ett
test en av hans kollegor gjorde om dessa personer. Detta gick ut på att hen
bjöd in sina elever till att göra ett matematiktest. Läraren visste sedan innan
vilka som var s.k. prestationsprinsessor/prinsar. De alla fick en uppgift som
inte hade någon lösning. Vissa gav upp efter ett tag och sa att de inte var
tillräcklig bra på matte för att lösa den, andra sa att den inte gick att lösa,
medans vissa satt kvar och slet sig av förtvivlan i väldigt lång tid. Och ni
kan gissa vilka som satt kvar? Prestationsprinsessor/prinsarna, såklart.
Perski menar dock att det inte alltid behöver vara negativt att vara en sådan person. Många framgångsrika människor är sådana människor, som t.ex. läkare. Men det är när man hamnar under en kronisk stress som det kan bli skadligt för en själv, när man inte hinner ”andas ut” mellan prestationerna.
Perski menar dock att det inte alltid behöver vara negativt att vara en sådan person. Många framgångsrika människor är sådana människor, som t.ex. läkare. Men det är när man hamnar under en kronisk stress som det kan bli skadligt för en själv, när man inte hinner ”andas ut” mellan prestationerna.
Hur kommer man
ur ett sådant beteende då? Går det att fixa eller är man för alltid dömd till
att vara en ”prestationsprinsessa/prins” om man lever i detta beteende? Nej,
självklart finns det hjälp att få. Det handlar mycket om att bygga upp och bli
medveten om sin självbild. Perski menar att det bästa sättet att komma ifrån
detta beteende är att bryta kopplingen mellan prestationer och egenvärde. Man
ska helt enkelt se värdet i sig oavsett vad man presterar. I ett uppriktigt
demokratiskt samhälle är alla lika mycket värda, och det kan faktiskt vara en
grundtanke att ha med sig om man försöker bli kvitt med dessa problem.
Ludvig Mårtensson
Extra intressant fann jag att prestationsprinsessorna var de som var mer enträgna och inte gav upp, tillika att dom var relativt högt representerade i de bra yrkena. Känner igen mig själv i detta då jag när jag var mindre hade betydligt högre prestationskrav på mig själv, men detta gjorde att jag ofta levde upp till dom också. Tror personligen att det är bra att vara en prestationsprins, fastän det kanske skadar självbilden. Men det beror ju såklart på vad man vill prioritera i livet.
SvaraRaderaPrecis! Det är som sagt inte alls negativt att vara en s.k. prestationsprins så länge man har resurser för att kunna möta kraven. Annars är risken stor att man känner konstant misslyckad eller att man i alla fall inte riktigt är tillräckligt bra. Den föreläsning jag referar till saknade lite en motpol. Som jag tog upp i början kan man även känna stress om man hade för MYCKET resurser till för LITE utmaning. Det hade varit intressant om man hade fokuserat på den gruppen på ett jämnbördigt vis, men ofta blir det fokus på de som presterar och det kan väl bero en del på jante-lag. Men framförallt tror jag grunden i stress, oavsett om man är prestationsprins eller inte får utnyttja sin resurser till fullo, handlar om ens självbild och hur man ser på sitt egenvärde (oberoende på prestationer/icke-prestationer).
RaderaMycket intressant inlägg, gillar all fakta man får! Håller med om att om man blir medveten om sin självbild och har viljan så kan man göra mycket mer än vad man tror!! Bra artikel :)
SvaraRaderaJa, självbilden är nog viktig för psykisk hälsa i många aspekter!
RaderaBra skrivet om hur stressade personer ofta är så kallade prestaionsprinsar/ prinsessor men att de samtidigt oftast är de som blir mest framgångsrika. Stressen kan alltså därför betraktas vara positiv ur den synvinkeln.
SvaraRaderaStress ses och diskuteras ofta som negativt, trots att det i vissa avseenden är prestationshöjande och inte tvärtom som man ofta vill få det till.
RaderaVäldigt intressant - detta kan man ju diskutera ut flera aspekter. Att stress kan vara positiv har man sagt inom stressforskningen ganska länge. Det kan ju få oss ju att få saker gjorda. En sak jag har tänkt på är att när man talar om studieteknik i skolan säger man i stort sett alltid till eleverna att de måste planera sitt pluggande och börja i god tid. Men alla funkar inte så. En del kan inte jobba förrän deadlinen är skrämmande nära. Och det är väl inte ett problem, så länge man klarar deadlinen? (Gör man det däremot inte, utan flyr eller spelar död, som du skriver om Ludvig, då är det ju ett problem.) Däremot tycker jag att man bör ha koll på sina riktigt långsiktiga mål; om man vet att man vill jobba med något särskilt, om det är viktigt att behålla sina vänner etc så behöver man jobba långsiktigt och kontinuerligt mot det målet - Coveys andra kvadrant. :) Understimulans kan vara förödande, det har jag sett hos elever som antingen skiter i allt eller blir "stökiga", och så visar det sig senare att de inte fått några utmaningar, att undervisningen legat på alldeles för låg nivå.
SvaraRaderaÅ andra sidan måste man minnas stressjukdomarna, hur nedbrytande och långvariga de kan bli, glömde jag skriva.
SvaraRadera