Maria Ojala, som är doktor i psykologi vid Örebro universitet, har gjort en enkätunderökning bland 11- och 12-åringar för att se om de kände oro över klimathoten. Som svar fick hon att en tredjedel av barnen kände sig ganska eller väldigt oroade över situationen. Hon fick även fram att flickorna oroade sig i högre grad än pojkarna. Det som barnen oroade sig mest över var djur och naturs välmående och sen hur fattiga människor i andra länder och kommande generationer skulle drabbas. Ojala förklarar att barn idag ofta är mer medvetna om klimatkrisen än vuxna, då det är något som skolan undervisar om. Det kan anses problematiskt att barn går runt och känner oro inför något så stort som klimatkrisen, men enligt Ojala kan oro vara något positivt. Oron kan bli som en drivkraft, som i sin tur kan göra barnen lyckligare då de upplever att det har möjlighet att påverka och förändra klimatutvecklingen. Ojala menar att oro inte är ”samma sak som pessimism och hopplöshet”.
Oro om klimathotet är en modern företeelse och inom psykiatrin har den tagit uttryck i en ny
”diagnos” kallad klimatångest. Om denna oro går för långt och inte används på ett positivt sätt (så som en drivkraft) finns chansen att oron går över i just klimatångest. Att det går så pass långt är ovanligt enligt psykologen och psykoterapeuten Görel Hedtjärn, men hon uppger att denna allmänna (och sunda) oro kring klimatförändringarna är en realitet och att den växer i omfång. En av ångestens funktioner är att varna oss för faror och med tanke på att klimatförändringarna kan hota människans existens anser Hedtjärn det helt naturligt att det är något man känner oro inför. Det är dock viktigt att finna en balans kring dessa känslor; samtidigt som man inte ska låta de bli oproportionerlig stora och fungera destruktivt, så ska man inte heller helt stänga de ute och låta de leda till handlingsförlamning. Hedtjärn anser, precis som Ojala, att det viktiga i detta är att använda oron till något positivt och se det som en drivkraft, till exempel genom att bli mer miljövänlig. Vilket hon anser gör människor lyckligare. Om man låter drivkraften som oron producerat leda till ett engagemang i till exempel en miljöorganisation kan man känna en större framtidstro och hopp om andra människors välvilja, vilket i sin tur kan generera ett mer psykiskt välmående.
Det Ojala och Hedtjärn är överens om är att oro kan användas som en drivkraft, som i sin tur kan göra oss lyckligare. Det viktiga är att oro tillåts ta sig uttryck på ett konstruktivt sätt. För om vi låter den, kan oro bli vårt drivmedel för att rädda klimatet och vår framtid.
Källor:
Intressant att det finns en "diagnos" för klimatoron och att barn i så hög grad oroar sig. Att det är så tror jag inte bara beror skolan - också på barnprogram och i tidningar riktade till barn tas dessa frågor upp. Jag tror att barn lättare "köper ett koncept" än vuxna, som gärna kommer med ursäkter av bekvämlighetsskäl. Eftersom barn fortfarande har en livlig föreställningsförmåga tror jag att de i högre grad kan se framför sig de smältande isarna, hålen i ozonlagret, djuren som dör ut och liknande, än vad vuxna gör. Man kan hoppas att dagens barn behåller sitt miljöengagemang när de växer upp!
SvaraRadera